Kreativitet
Lust i stället för prestation, fokus istället för splittring och återhämtning i stället för stress.
Tove Hellkvist
Christine Dahlén & Arne Zetterberg
Hanne Öhrn Frigell
Mitt fel
I början av varje teaterpass jag håller brukar jag nämna två ”förhållningsorder”. Den första är: blir det fel så är det mitt (Toves) fel. Jag har gett er fel övning eller lagt upp den på fel sätt, varit otydlig etc. Jag tar gladeligen på mig det potentiella misslyckandet med vetskapen om att alla kommer att ha mycket roligare om de slipper oroa sig över det. Den andra är: om du inte förstår vad det är du ska göra – gör det du tror att du ska göra och gör det fullt ut. Den förstnämnda har jag stulit av Keith Jonstone vars klassiker ”Impro” är en stor inspirationskälla när det gäller pedagogiska metoder för kreativt skapande. Den andra har jag kommit på alldeles själv. Kanske som ett resultat av jag själv brottats mycket med förlamande ängslighet.
Trygghet från början
Från första stund vill jag skapa trygghet och högt i tak. Jag brukar till exempel aldrig låta deltagarna presentera sig själva den första gången. Det kan faktiskt vara ett stressmoment som skapar överdriven självmedvetenhet och oro över att säga fel. Att liksom etablera fel persona på en gång. De brukar få säga vad de heter för det är ju lite praktiskt. Jag lägger stort fokus på att avmystifiera teaterarbetet. Det finns tips och trix för att bli trygg i en improvisation och det viktiga är deltagarna känner sig trygga i gruppen och med sig själva. Jag börjar alltid med övningar i storgrupp, alla tillsammans, och först efter hand blir det improvisationer i mindre grupper. Jag uppmanar mina deltagare att lägga fokus på motspelaren och gruppen och sakta smälter prestationsångesten bort och plats ges för lekfullt utforskande.
Esset i rockärmen
Jag förstår att improvisationsteater kan verka utmanande och för en del till och med skrämmande. Min utmaning som teaterlärare är att försöka lägga upp passen så att deltagarna inte hamnar i situationer där de blir utsatta eller riskerar att "göra bort sig". Och att locka fram det varje deltagare behöver för att utforska och utveckla sin kreativitet. Till min hjälp har jag esset i rockärmen - leken. Jag gillar det engelska ordet play eftersom det innehåller både lek och skådespel. Men lekens hjälp infinner sig omedelbart den idag så hett efterlängtade närvaron. Leken förutsätter lyhördhet och samspel och släpper på ett otvunget sätt lös vår spontanitet. Den hjälper oss att släppa självmedvetenheten och dess ”regler” gör det möjligt att bryta mönster när det gäller vem som syns och hörs i ett visst sammanhang. Lek är ju dessutom kul och utmanar oss på ett tryggt sätt. Slutligen, ingen lek utan lust och lust är en förutsättning för utveckling. "No pleasure - no progress" sa en annan av mina inspirationskällor Philippe Gaulier, vars pedagogik totalt genomsyras av leken
Rak rygg och pommac
När jag planerar mina kurser finns mina egna erfarenheter av flera års teaterträning alltid i bakhuvudet. Jag har upplevt en hel del som jag inte vill föra vidare. Såsom ohälsosamma inslag av utsatthet, konkurrens (där kriterierna för att lyckas är mycket otydliga), avundsjuka, härskartekniker och inte minst den egna extremt hårda kritiker på axeln som gör mycket större skada än nytta. Det är en paradox att skådespelaryrket ofta kräver så mycket självförtroende och tjocka armbågar när själva teaterabetet kräver känslighet och lyhördhet. Det är ett allt för stort fokus på skådespelarens begåvning när magin sker i samspelet mellan skådespelarna (så tänker i alla fall jag).
Det jag vill ge i mina workshop är allt det positiva jag själv fått. Jag vill dela med mig av spänningen, magin, lusten och av ett självförtroende tillsammans med andra. Jag vill skapa en zon där man får möjlighet att utforska och utmana sig själv och göra saker som känns pirrigt men utan att man ska ha risken att misslyckas flåsande i nacken. Lust i stället för prestation, fokus istället för splittring och återhämtning i stället för stress.
Mötet
När jag hade mina första teaterklasser på Kulturama för många år sedan fick jag av en elev höra att hon alltid lämnade teaterträningen lite rakare i ryggen än hon var när hon kom. En av mina nyligaste deltagare berättade att hon kör hem till Stockholm med en känsla av Pommac i kroppen. Om jag kan bidra med rakare hållning och med Pommac i kroppen är i alla fall jag nöjd med min insats.
Magi
Hanne har en unik förmåga att förstå precis vad du behöver och när du behöver det. Hon är varsam och metodisk och har en djup insikt i hur vår inställning till livets svårigheter likväl som glädjeämnen kan vara mer eller mindre gynnsam. Hon är också den mest lekfulla jag känner våra diskussioner och samarbeten med det lekfulla i fokus är alltid lika inspirerande. POWER OF PLAY är mötet mellan teater och socialt beteende. Det är också mötet mellan människor. De är i relationen mellan människor som konfliktytor finns men där finns också tröst, inspiration och kärlek. Vi arbetar inte med var och en utan med samspelet oss emellan.
Tove Hellkvist 2026
Kreativitet
Lust i stället för prestation, fokus istället för splittring och återhämtning i stället för stress.
Tove Hellkvist
Christine Dahlén och Arne Zetterberg
Hanne Öhrn Frigell
Mitt fel
I början av varje teaterpass jag håller brukar jag nämna två ”förhållningsorder”. Den första är: blir det fel så är det mitt (Toves) fel. Jag har gett er fel övning eller lagt upp den på fel sätt, varit otydlig etc. Jag tar gladeligen på mig det potentiella misslyckandet med vetskapen om att alla kommer att ha mycket roligare om de slipper oroa sig över det. Den andra är: om du inte förstår vad det är du ska göra – gör det du tror att du ska göra och gör det fullt ut. Den förstnämnda har jag stulit av Keith Jonstone vars klassiker ”Impro” är en stor inspirationskälla när det gäller pedagogiska metoder för kreativt skapande. Den andra har jag kommit på alldeles själv. Kanske som ett resultat av jag själv brottats mycket med förlamande ängslighet.
Trygghet från början
Från första stund vill jag skapa trygghet och högt i tak. Jag brukar till exempel aldrig låta deltagarna presentera sig själva den första gången. Det kan faktiskt vara ett stressmoment som skapar överdriven självmedvetenhet och oro över att säga fel. Att liksom etablera fel persona på en gång. De brukar få säga vad de heter för det är ju lite praktiskt. Jag lägger stort fokus på att avmystifiera teaterarbetet. Det finns tips och trix för att bli trygg i en improvisation och det viktiga är deltagarna känner sig trygga i gruppen och med sig själva. Jag börjar alltid med övningar i storgrupp, alla tillsammans, och först efter hand blir det improvisationer i mindre grupper. Jag uppmanar mina deltagare att lägga fokus på motspelaren och gruppen och sakta smälter prestationsångesten bort och plats ges för lekfullt utforskande.
Esset i rockärmen
Jag förstår att improvisationsteater kan verka utmanande och för en del till och med skrämmande. Min utmaning som teaterlärare är att försöka lägga upp passen så att deltagarna inte hamnar i situationer där de blir utsatta eller riskerar att "göra bort sig". Och att locka fram det varje deltagare behöver för att utforska och utveckla sin kreativitet. Till min hjälp har jag esset i rockärmen - leken. Jag gillar det engelska ordet play eftersom det innehåller både lek och skådespel. Men lekens hjälp infinner sig omedelbart den idag så hett efterlängtade närvaron. Leken förutsätter lyhördhet och samspel och släpper på ett otvunget sätt lös vår spontanitet. Den hjälper oss att släppa självmedvetenheten och dess ”regler” gör det möjligt att bryta mönster när det gäller vem som syns och hörs i ett visst sammanhang. Lek är ju dessutom kul och utmanar oss på ett tryggt sätt. Slutligen, ingen lek utan lust och lust är en förutsättning för utveckling. "No pleasure - no progress" sa en annan av mina inspirationskällor Philippe Gaulier, vars pedagogik totalt genomsyras av leken
Rak rygg och pommac
När jag planerar mina kurser finns mina egna erfarenheter av flera års teaterträning alltid i bakhuvudet. Jag har upplevt en hel del som jag inte vill föra vidare. Såsom ohälsosamma inslag av utsatthet, konkurrens (där kriterierna för att lyckas är mycket otydliga), avundsjuka, härskartekniker och inte minst den egna extremt hårda kritiker på axeln som gör mycket större skada än nytta. Det är en paradox att skådespelaryrket ofta kräver så mycket självförtroende och tjocka armbågar när själva teaterabetet kräver känslighet och lyhördhet. Det är ett allt för stort fokus på skådespelarens begåvning när magin sker i samspelet mellan skådespelarna (så tänker i alla fall jag).
Det jag vill ge i mina workshop är allt det positiva jag själv fått. Jag vill dela med mig av spänningen, magin, lusten och av ett självförtroende tillsammans med andra. Jag vill skapa en zon där man får möjlighet att utforska och utmana sig själv och göra saker som känns pirrigt men utan att man ska ha risken att misslyckas flåsande i nacken. Lust i stället för prestation, fokus istället för splittring och återhämtning i stället för stress.
Mötet
När jag hade mina första teaterklasser på Kulturama för många år sedan fick jag av en elev höra att hon alltid lämnade teaterträningen lite rakare i ryggen än hon var när hon kom. En av mina nyligaste deltagare berättade att hon kör hem till Stockholm med en känsla av Pommac i kroppen. Om jag kan bidra med rakare hållning och med Pommac i kroppen är i alla fall jag nöjd med min insats.
Magi
Hanne har en unik förmåga att förstå precis vad du behöver och när du behöver det. Hon är varsam och metodisk och har en djup insikt i hur vår inställning till livets svårigheter likväl som glädjeämnen kan vara mer eller mindre gynnsam. Hon är också den mest lekfulla jag känner våra diskussioner och samarbeten med det lekfulla i fokus är alltid lika inspirerande. POWER OF PLAY är mötet mellan teater och socialt beteende. Det är också mötet mellan människor. De är i relationen mellan människor som konfliktytor finns men där finns också tröst, inspiration och kärlek. Vi arbetar inte med var och en utan med samspelet oss emellan.
Tove Hellkvist 2026